Hos Gunnar Ekelöf, som kallats “vår störste diktare”, möts extrem modernism och en djup samhörighetskänsla med antikens värld. Han hör till de svenska författare, som från gymnasieåren till livets slut ständigt återvände till de antika grekiska och latinska författarna. Han besökte medelhavsländerna och inspirerades där till dikter som blivit klassiska. Han har framhållit kontinuiteten mellan antiken och nutiden och menade att vi inte förändrats sedan antikens dagar.
Vad sökte och fann han hos de antika författarna? Han ansåg att “något av gåtans lösning” stod att finna hos klassikerna. Ekelöf kan inte helt förstås utan klassisk bildning. I denna bok behandlas Ekelöfs förhållande till de grekiska och latinska författarna och användningen av antik mytologi och historia i hans symbolvärld. Här belyses också Ekelöfs inställning till arkeologi och antikens konst. Den innehåller en utförlig förteckning över Ekelöfs mytologiska anspelningar och användning av latinska och grekiska uttryck med förklaringar.
I en dikt säger Ekelöf:
När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant:
Fynd i myllan
som man vänder med en arkeologisk spade
Ekelöf vänder på orden som en arkeolog. Här är det en arkeolog, som vänder på orden.